Reflektion



      
      
Spegeln, en skev vision
Hur många gånger har de granskat sig matta?
Hårda ord i hjärnan som ingen av dem vågar uttala, de vet att då blir man stämplad
som ett brev på posten
         
Rädd för verklighetens hårda blickar och dömande språk går hon med krökta axlar, skrämd att ta emot
      
– Och skammen är så sjukligt uppenbar.

        

Dom viskar


Du kan känna ånger uti det oändliga och du kan skrika dig hes.
Du kan svälja något skadligt och därmed fly från det gångna.
Men vill du sluta så?
Vill du runda av genom ett fiasko?
Det du borde ha sagt har runnit ur dig som sand från ett luftslott
och kommer inte tillbaka.
Du skrämde iväg dina val och du blev ensam kvar,
naken och blottad inför världen.


Du har dig själv att skylla.
Och gamarna hånskrattar.

  


Flickan

(Hei. En nybakad text för den som känner för att läsa)

Inatt är en sådan natt, då hon tänker. Då tankarna far runt under det askblonda håret mer än vad som egentligen är hälsosamt för en flicka som hon.
För hon är inte vilken flicka som helst, nej. Men ändå så är hon kanske det.

Synen hon möter i spegeln är alldaglig. De lite för små ögonen är isblå som havet en blåsig vinterdag och födelsemärket på hakan tyder på att hon trots allt levt början på ett liv. De okyssta läpparna är bleka, nästan hudfärgade och håret hänger i stripor och ramar in det runda, fortfarande lite barnsliga ansiktet.

Hon plockar fram sin gitarr och spelar de få ackord hon kan. För det är som så, att flickan inte är särdeles bra på något särskilt här i världen. Inte för att det är så, att hon inte skulle vilja vara bra på något finurligt på det mest häpnadsväckande vis eller åtminstone få göra något bestående intryck emellanåt.
Nej, men somliga är nog menade till saker som att fylla ut tomrom på torget där människorna går ärenden, att sitta i en lite för mjuk fåtölj på biografen och hålla andan när det är spännande bland människorna med popcorn och förälskelser, och att sitta i klassrummet och lyssna på invändningar och åsikter när man egentligen ritar förstrött i sitt skrivblock.

Ja, så är det nog.
       


Att älska en sten

Lekparkens klätterställning var hal och fuktig efter nattens nederbörd, men pojken tog ett stadigt tag om det första greppet och hävde sig upp. Han njöt av tyngdlösheten det gav honom. 
Nu fortsatte expeditionen: upp för nästa grepp med handen, foten mötte den första utbuktningen i träskivan. Och så nästa, och nästa. Till sin förvåning förvandlades hans klena andetag till ånga när de nådde världen utanför den taniga pojkkroppen.
Det började bli kallare om morgnarna nu. Tur att hans grovstickade mössa agerade värmande sällskap för det blekta håret på hans huvud.

Sommarlovet hade inte blivit som pojken hoppats, nej det hade det inte alls blivit. Visserligen hade det ju varit hans allra första sådant. Vad kunde man då förvänta sig, när allt kom omkring? Men han hade trott att det skulle bli en befrielse att få vara ensamma, Stenen och han.

Duns. Pojken reagerade knappt när han halkade på det högsta greppet och föll ner på det fuktiga gruset.  För pojken kände inte sådana saker längre.
Det enda han kände, det enda han älskade här i världen var Stenen.
Det kanske lät konstigt för andra, det insåg han ju. Men så kan det ju vara ibland. Att man älskar olika saker. Johan älskade Sofie för de pussades i kuddrummet varje fredag, mamma älskade syrran och syrran älskade pappa. Det gjorde inte pojken. Inte längre.

Pojken älskade Stenen. Mycket. Stenen lyssnade alltid, och retades aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Stenen bodde här. Det skulle pojken också göra när han blev stor.

Där gick de. De som älskade varandra men inte pojken.
De var många, men pojken hade stenen. Att kasta var inte särskilt svårt, det visste han. Stenen blev fuktig i hans handflata när han plockade upp den från sin plats. Höger om gungan bakom krusbärsbusken.
Där var Stenen trygg, det såg pojken till.

Johan hade ingen mössa på sig idag. Nu var de sådär hiskeligt nära. Men Stenen lugnade honom.
    


"Under ytan" del 8


Alla tidigare delar av denna novell finns i kategorin "Erikki skriver" till höger i menyn.


Efter en stund kom en kvinna med lockigt, korpsvart hår och rådjursögon fram till Ingrid och hennes man. En kvinna som Ingrid inte riktigt kände igen.

"Hej..." sade hon med tvekan i rösten.

"Är det möjligtvis Anders föräldrar jag talar med?"

Ingrid ryckte till när hon hörde namnet, det var så länge sedan någon uttalat det i hennes närhet.

Hon hörde Edwins tillkännagivande röst och nu upptäckte hon att furugolvets trämönster bildade olika figurer i golvet. Det påminde henne om alla det gånger hon legat i gräset och försökt tyda molnens mönster samtidigt som hon hade varit tvungen att försäkra sin son om att himlen aldrig skulle falla ner över dem. Att Håkan skulle få alla hans seriekort om det skulle hända honom något på något annat vis. Bara utifall att.

Dessa minnen gjorde Ingrid om möjligt ännu mer nervös och hon ansträngde sig för att låta stadig på rösten när hon frågade:

"Och vad heter du?"

Rådjursögonen tittade på henne och presenterade sig som Jasmine Karlsson, en gammal klasskamrat till deras son. Sedan firade hon av ett något osäkert leende som blottade alla de skinande vita tandfasaderna.

Tystnaden gick nästan att ta på, då Edwin verkade ha tröttnat på kallprat och utbrast:

"Vart var du någonstans?"

Jasmines ögon blev om möjligt ännu större.

"Nu förstår jag inte riktigt vad du menar"

"När det hände."

Det blev tyst igen. Edwin öppnade munnen för att säga något, då Jasmine bestämde sig för att tala.

"Jag... Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag var nog i min fars butik den dagen."

Ingrid kom nu ihåg att Jasmines familj hade en konfektyr butik som var föga känd i trakten då det begav sig, även Anders hade flitigt kilat dit direkt efter varje veckopengsutdelning.

Ingrid hade alltid misstänkt att det inte bara varit sötsakerna som lockat honom.

"Talade ni något i skolan om honom, efteråt?" Edwin gav sig inte.

"Jo... nog gjorde vi det"

Ingrid anade tvekan i den ljusa rösten.

"Men det är så längesedan nu" tillade hon snabbt samtidigt som hon flackade en aning med blicken.

"Självfallet. Slå en signal om du kommer på något som du minns från den där dagen bara" sa Edwin och skrev ner sitt mobilnummer på en pappersbit utriven ur sin almanacka.

"Det vore skönt... att få ett avslut på det här".


23:31




Andas

Jag fyller mina lungor med mod

Mod att leva

Mod att älska för älskandets skull

Jag fyller min strupe med ord

Ord att bruka

Bruka för smärtans skull

Spring din väg

Din väg banar framgång

För sådana som jag

Du sa jämt, att du inte var något speciellt

Om ingenting är speciellt

Är ingenting originellt

Varför då jaga

Något så simpelt som du?


Slut dina ögon

Alla har det svårt ibland

Öppna dem igen

Se på världen med din nya syn

På mig, full av insikt så jag riktigt sväller

Så att du kan få mig närhelst du vill




En liten dikt jag skrev ikväll bara.
Godnatt


"Under ytan" del 7


Fortsättning på min såkallade deckarnovell. Om ni hunnit glömma bort de tidigare delarna så finns dessa i kategorin "Erikki skriver" på menyn.


Först nu verkade Edwin lägga märke till buffébordet och började traska dit för att ta för sig på en papptallrik. Ingrid såg genast ett gyllene tillfälle att avsluta konversationen med Yvonne och besvarade hennes snabba kram för att sedan följa sin makes exempel.

Hon funderade över varför Yvonne var på en klassfest som var avsedd för en klass som tog studenten långt senare än hennes egen, men så slogs hon av att hennes kusinbarn hade gått i Anders klass då det begett sig, Martin Eriksson. Mer känd som Majken, gissade Ingrid.


När hon hade lagt upp några kycklingben och lite avocadosallad på sin tallrik började hon ses sig om efter Edwin.

Efter vad som kändes som en evighet och en hink av svettdroppar såg hon en rödlätt kalufs tillsammans med en tunnhårig hjässa bakifrån. Edwin hade tydligen redan inlett ny konversation, och rödtotten var den hon befarat, Anders bästa skolkamrat (och den enda kamraten överhuvudtaget som hon visste om) i mellanstadiet.

Håkan Nilsberg.

Inte bara frisyren var den samma som då, de hundratals fräknarna tycktes sitta som fastklistrade på den porslinsbleka hyn och glasögonen satt där de alltid gjort på den något krokiga näsan.

Skillnaden var att hon nu fick blicka uppåt när hon tilltalade honom, vilket inte hade varit aktuellt sist de träffades.

Kvällen till ära var Håkan iklädd en lavendelblå skjorta instoppad i ett par manchester byxor och när han artigt sträckte fram sin hand emot henne så lade hon märke till en Rolex klocka på den vänstra armen. Ingrid kunde inte låta bli att fascineras av att den lilla tafatta och blyga tolvåringen hade vuxit upp till en medelålders man som dessutom förde sig med en självklar säkerhet i den dova rösten.

När han ställde den obligatoriska frågan, den fråga som Ingrid fruktade vid alla sorters sociala tillställningar, såg han uppriktigt intresserad ut och för en gång skull bestämde sig Ingrid för att inte bortförklara sitt mentala tillstånd.

"Det är..."

Hon tystnade, förvånad över sin plötsliga ärlighet.

Någonting i Håkans mörka ögon visade att han förstod.

Edwin bad istället Håkan berätta lite om hur hans liv såg ut numera, och entusiasmen gick nästan att ta på när Håkan berättade om sitt företag inom pappersindustrin och hans familj; en fru som han presenterade som Marika när en blond kvinna kom fram och ställde sig vid hans sida, och Ingrid lade nu märke till två små pojkar som sprang runt i lokalen. Det sved till i Ingrid när hon mötte den äldste pojkens isblåa ögon och hon noterade att han hade ärvts sin mors vitblonda hår. Hur skulle hon inte ha kunnat lägga märke till det?

Hon avbröts i sina dystra tankar när Håkans fru (som Ingrid redan glömt bort namnet på) plötsligt utbrast:

"Det vore ju jättetrevligt om ni kanske ville komma förbi på middag någon kväll, eller vad säger ni?"

Edwin tackade muntert ja utan att ens kasta så mycket som en blick på sin fru.

Deras bekantskapskrets hade tunnats ut med åren och hon visste att Edwin saknade deras forna sociala liv mer än hon själv.

Barnen började bli kinkiga och familjen bestämde sig för att dra sig hemåt, och Ingrid tog emot familjens telefonnummer på en pappersservett med darriga fingrar.

Håkan verkade inte särskilt nöjd med överenskommelsen om att ses igen, men Ingrid teg.


"Under ytan" Del 6


"Vad gör ni nu nuförtiden då?" sa Yvonne muntert, men Ingrid ifrågasatte hennes egentliga intresse.

"Edwin är nypensionerad och jag frilansar lite hemifrån ibland bara" svarade Ingrid samtidigt som hon viftade med sin vinterbleka högerhand i luften, som i ett försök att avstyra en vidare diskussion. Hon ville inte berätta att frilansningen gick ut på att städa lägenheten (när orken fanns vilket inte var alltför ofta), glo på Tv-shop och plocka undan disken.

Yvonne verkade inte ta någon notis till Ingrids hackiga svar utan vände sig istället till hennes make.

"Ja det var väl ändå på tiden, Edwin!" skrockade Yvonne.

Edwin var dryga sextiosju och arbetet på traktens lilla polisstation började bli för tungt- Till hans djupa missnöje.

Han flinade lite generat men sa ingenting.

"Hur ser det ut för dig då? frågade Ingrid när tystnaden blev för obekväm. Genom byskvaller hade Ingrid hört att hennes forna väninna hade påbörjat en lyckad karriär som journalist.

"Tja, man vill ju inte låta självgod..." sade Yvonne med spelad blygsamhet.

"Men jag flyttar snart utomlands, en erkänd dagstidning vill ha mig som krönikör i ett år, och om det går bra så förlängs kontraktet."


Ingrid såg att hon ansträngde sig för att låta oberörd.

"Det är ju... alldeles fantastiskt Yvonne" sade Ingrid och pressade fram ett leende. Plötsligt slogs hon av tanken huruvida man kunde glömma bort hur man log eller inte.

Yvonne hade alltid varit den framgångsrika av de två, ända sedan barnsben.

Hon hade fått de snyggaste pojkarna under skoltiden, välsignats med ett välbärgat hem och exemplariska utgångsbetyg. Efter studenten tog hon ett sabbatsår för att sedan träffa en sådan där australiensare som man bara tror finns i postorder katalogen för badkläder. Tydligen hade han inte bara haft utseendet, utan även ekonomiska tillgångar i så pass stor utsträckning att de

flyttade till en herrgårdsliknande villa när de hade stadgat sig väl hemma i Sverige igen.

Det var en förälskelse utan dess like.

Ingrid däremot gifte sig vid ungefär samma tidpunkt med Edwin av ett annat skäl, några månader efter bröllopet hade deras son Anders fötts.

Man kunde inte lära sig att älska någon. Men man kunde lära sig att leva med sitt barns far.

Det hade Ingrid gjort nu. I många, många år.


"Under ytan" Del 5



Inne i lokalen kryllade det av människor yngre än de själva. Så gammal som Anders är.

Ingrid blev irriterad över att hon alltid tänkte på sin son som om han fortfarande levde, men den eventuella sanningen var alldeles för svår att förlikas med.

De började ta av sig ytterkläderna och satte på sig sina blankpolerade inneskor. Sedan styrde Edwin stegen mot det stora rummet framför dem samtidigt som han tog ett stadigt grepp om Ingrids hand.

De flesta stod i klungor om fyra och konverserade artigt. Bakgrundsmusiken dunkade ur högtalarna och ett buffébord stod uppdukat i ett hörn.

Servitriser gick runt med vad som såg ut att vara billig champagne, och Ingrids make var inte sen med att ta för sig. Hon följde hans exempel under tystnad och lät den iskalla drycken smeka strupen med sin torra, något sträva smak. Plötsligt hörde hon en bekant röst:

"Nämen, är det inte Ingrid? Jansson, eller hur?"

En kvinna närmade sig med en lyster i blicken som var svår att beskriva, och den purpurfärgade klänningen hon bar kvällen till ära matchades perfekt till hennes honungsskimrande hud.

"Yvonne?" Ingrid talade något stelt och blickade ner mot golvet, som alltid när hennes konstanta nervositet gjorde sig påmind. Hon gissade att hennes panna var lika plank som hennes lackskor vid det här laget.

"Vilken överraskning att se dig här!" utbrast Yvonne Eriksson muntert.

"En trevlig sådan, förstås", tillade hon med en blinkning.

De båda brast ut i ett välmenande skratt, men Ingrid förstod egentligen inte poängen särskilt väl.

Yvonne strålade mot henne. Som om forna tider inte längre existerade ens i deras tankar. ..


"Under ytan" del 4

Musiken hördes ända ut på gården där Saaben nu svängde in. Ingrid rättade till sina nylonstrumpbyxor och kastade en tafatt blick i fickspegeln. Hennes ansikte var utmärglat av sorg och rynkorna hade nu börjat göra sig rejält hemmastadda i det bleka ansiktet.

"Edwin, är du säker på att det här är en bra idé?" frågade hon osäkert.

"Oroa dig inte älskling, vi ska bara ställa några frågor" svarade hennes man och bromsade in.

Han vände sig om och såg på henne med en varm blick. Han hade alltid varit den stabila av de två och hon fylldes av en djup tacksamhet över att ha honom kvar efter alla svåra år.

©

Vill ni läsa alla novelldelar som lagt ut hittills så klicka på kategorin "Erikki skriver" i menyn.


"Under ytan" del 3



Precis när hon fimpat cigarretten i en askkopp i vardagsrummet hördes ett klick i låset och en man äntrade hallen iklädd en täckjacka och blåjeans.

Han verkade uppspelt över något, men Ingrid var för trött för att ens hälsa.

"Åh, hej älskling", mumlade han när han fick syn på henne.

När han sparkat av sig kängorna gick han fram och gav henne en snabb kyss på hjässan.

"Hej" sade Ingrid stelt till svar och hoppades att han inte skulle ta någon notis till att hon inte orkat dammsuga lägenheten denna fredag heller.

"Jag måste prata med dig om en sak..."

"Vi behöver handla", avbröt Ingrid.

"Åh, visst..." hennes man blev något överrumplad över hennes plötsliga påhopp, men hämtade sig snabbt.

"Det har kommit en inbjudan till något, titta." han sträckte fram ett litet kuvert och Ingrid tog emot det. Det var längesedan hon höll i ett brev. I och med ett nytt millenniums ankomst verkade sådana små gester anses som smått antika. Men Ingrid gillade brev. Hon lät tummen glida över den släta ytan och studerade motivet på frimärket noga innan hon med trevande fingrar öppnade det.

"Klassfest?" ekade hon efter att ha ögnat igenom det bifogade pappret.

Hennes man sa inget, utan tog istället upp något annat ur kuvertet.

Hon betraktade hans gamla klockur som vilade i hans bastanta hand under tystnad, förmådde inte sig inte att göra något annat. Mässingen blänkte inte som sist, då hennes son hoppat upp och ner av lycka över sin fars gåva.

Minnena vällde upp över Ingrid men hon trotsade sina tårkanaler och svalde. Det hjälpte inte att gråta, det visste hon.

"Brevet har ingen avsändare" sade hennes man med eftertryck.


"Under ytan" del 2

Norrland, nutid


Ingrid Jansson körde in nyckeln i låset och öppnade dörren till den lilla ettan med ett simpelt klick i gångjärnen. Hon drog av sig skinnstövlarna med omsorg och stapplade sedan in i köket med en lätt suck. Öppnade kylskåpet och synade innehållet; En tub kaviar, lingonsylt, en skvätt lättmjölk och ett ekonomipack äppeljuice. Hon drack en klunk direkt ur paketet och satte sig sedan i vardagsrummet och slog på TV:n. Fastnade som vanligt för TV:shops manipulation, denna gång i form av vad som sade sig vara en fantastisk dammsugare.

Efter vad som kanske var tio minuter greppade Ingrid cigarrettpaketet som legat på soffbordet och gick ut på balkongen, fiskade upp tändaren ur fickan och drog sedan några djupa bloss direkt efter varandra. Kände hur röken smekte lungorna, och så ut igen. Hon darrade något på fingrarna, inte bara av kylan. Det var alltid värst om vintern; Snön påminde henne om hans vitblonda, ostyriga hår och de isblå ögonen som aldrig hann se mer än de välkända trakterna omkring honom.




Kylan var alldeles för bitande för att man frivilligt skulle uthärda den, och Ingrid stapplade in i vardagsrummet igen. Fick syn på Dörren. Om man öppnade den öppnade man även Ingrids tårkanaler per automatik, det var hon väl medveten om.

På ren impuls tryckte hon ner dörrhandtaget.

Nu var hon halvvägs. Halvvägs in i det förflutna, in i det som hon egentligen aldrig lämnat.

Steget in i sin sons forna sovrum var det största hon tagit på många år.

Det såg likadant ut som när hon sist kysste sin pojke god natt i resårsängen intill väggen för tjugo år sedan. Bortsett från en liten detalj. Det fanns inte längre någon att ömt kyssa god natt på kinden, inte längre någon att betrakta när personen ifråga försjunkit i djup sömn.

Men så upptäckte Ingrid att golvet var täckt av något som såg ut att vara foton.

Av ren nervositet slickade hon sig om läpparna. Det smakade salt.

Bilderna pryddes av personer som varit en del av livet innan det hände. Innan Ingrid blev sjukskriven, när hennes make fortfarande jobbade på polisstationen. När rummet hon stod i inte var täckt av foton. Då hennes man aldrig behövde grubbla på huruvida deras son tagit bussen in till torget den där ödesdigra dagen, eller hade han bara gått vilse i skogen för att sedan aldrig återvända? Ingen visste. Utredarna hade inget att gå på, hade de förkunnat klart och tydligt. Ändå hade hennes man inte kunnat släppa det. Ingrid hade sett det, i hans ögon och hur de tunna rynkorna sjunkit in än mer i hans bleka hud.

Men å andra sidan förmådde inte Ingrid sig att klandra honom, då hon var väl medveten om att det inte fanns någon fysisk anledning till att hon själv var sjukskriven.

Hon synade alla foton, bild för bild. Såg sin gamla barndomsvän Yvonne Eriksson på förvånansvärt många. Deras vänskap hade dock runnit ut i sanden för många, många år sedan.

Då Ingrids värld lysts upp av en ny familjemedlem hade lyckan skuggats av att Yvonnes telefonsamtal blev allt färre. Tillsist ringde det inte alls.

Ingrid noterade att det bara fanns en jämnårig till hennes son på bilderna. Kanske hade hon varit naiv när hon accepterat Hans förklaringar till alla blåmärken som Han regelbundet samlat på sig. Ingrid koncentrerade sig på att andas normalt.


"Under ytan" del 1

Jag gör en Flora och publicerar en egenskriven novell.

Prolog

1980, Norrland


Pojken gick med raska steg igenom den snötäckta skogen. Trots att hans vita gummistövlar var gulblekta av ålder och snoret rann ner på hans överläpp, så visste han att det här var en ny början. Kylan kändes dock mest som en bakgrunds melodi; i samklang med vindens vinande och granarnas vajande i den.

Kanske var Norrland vackert om vintern, men pojken visste inte säkert.

Det vita täcket hade alltid legat som en beskyddande hinna över marken så här års, liksom trädens alla grenar som tyngdes ner av vinterns kännetecken.

Pojken sköt undan dessa filosofiska tankar, sträckte en aning på sig när han påmindes om syftet med denna lilla utflykt. Det var dags nu, att äntligen lägga allt det svåra bakom sig.

Det visste han.




Han tog ett fast grepp om den långa halsduken och virade den ytterligare något varv kring halsen. Fortsatte att promenera genom skogen, distraherades av alla minnen som den givit honom.

Där var den. Tvillingbjörken.

Pojken satte sig tillrätta mellan de sammanväxta träden, i klyvningen. Väntade.

Efter vad som var kanske en minut eller två (han visste inte riktigt säkert; faderns klockur i mässing låg tryggt förvarat i täckjackans enda innerfack och så skulle det förbli) så började det snöa. Pojken stack ut tungan och började jakten på snöflingor, en sysselsättning han nog aldrig skulle komma att växa ifrån.

Plötsligt hördes pubertala röster och skratt en bit bort, och pojken stängde genast munnen för att rätta till den hemstickade mössan. Sedan vände han sig om och såg en klunga storvuxna ungdomar och en handfull jämnåriga närma sig. Där stod hon, flickan med stort F. De korpsvarta lockarna ramade in hennes runda ansikte och bakom den stora halsduken skymtade han hennes skära amorbåge med det lilla födelsemärket strax ovanför. Det som Anders tyckte så mycket om.

"Anders!" Ropade en av ungdomarna. "Så du kom i alla fall".

Pojken nickade ivrigt, var för uppspelt för att forma klena läten till ord.

Nu stod de alla framför honom, som så många gånger förr.

Skillnaden var att gängets frontfigur, Majken, nu kastade en blick som var omöjlig att tolka, kanske skymtade Anders en smula samförstånd i det hasselnötsfärgade ögonen.

Tydliga budskap brukade vanligtvis vara ledarens melodi.

Han borrade in blicken så långt in i Anders att han nästan blev lite yr.

"Anders Jansson... är du bra på att åka skridskor?


RSS 2.0