Inne i lokalen kryllade det av människor yngre än de själva. Så gammal som Anders är.

Ingrid blev irriterad över att hon alltid tänkte på sin son som om han fortfarande levde, men den eventuella sanningen var alldeles för svår att förlikas med.

De började ta av sig ytterkläderna och satte på sig sina blankpolerade inneskor. Sedan styrde Edwin stegen mot det stora rummet framför dem samtidigt som han tog ett stadigt grepp om Ingrids hand.

De flesta stod i klungor om fyra och konverserade artigt. Bakgrundsmusiken dunkade ur högtalarna och ett buffébord stod uppdukat i ett hörn.

Servitriser gick runt med vad som såg ut att vara billig champagne, och Ingrids make var inte sen med att ta för sig. Hon följde hans exempel under tystnad och lät den iskalla drycken smeka strupen med sin torra, något sträva smak. Plötsligt hörde hon en bekant röst:

"Nämen, är det inte Ingrid? Jansson, eller hur?"

En kvinna närmade sig med en lyster i blicken som var svår att beskriva, och den purpurfärgade klänningen hon bar kvällen till ära matchades perfekt till hennes honungsskimrande hud.

"Yvonne?" Ingrid talade något stelt och blickade ner mot golvet, som alltid när hennes konstanta nervositet gjorde sig påmind. Hon gissade att hennes panna var lika plank som hennes lackskor vid det här laget.

"Vilken överraskning att se dig här!" utbrast Yvonne Eriksson muntert.

"En trevlig sådan, förstås", tillade hon med en blinkning.

De båda brast ut i ett välmenande skratt, men Ingrid förstod egentligen inte poängen särskilt väl.

Yvonne strålade mot henne. Som om forna tider inte längre existerade ens i deras tankar. ..