Ligger nerbäddad i sängen, lyssnar på The Shins. För jäkla bra.
Angående bilden så kanske ni ser att jag har tuggummi på läpparna, haha. Har en liten egenhet (blåser tuggummibubblor; o f t a) och som ni ser så blir det inte så smickrande. Höhö.
Imorgon (eller snarare idag) ska jag hälsa på lite släkt i Uppsala. Blir nog borta hela dagen men tar med systemen och ipoden.
Godnatt

Nu är det såhär, att det är en av mina bästaste vänners dag idag. Men jag tänker inte skriva en lång text om hur mycket jag älskar henne and so on för att visa det i verkligheten betyder så mycket mer tycker jag. Och orden räcker ju liksom inte till. Men grattis min käre champinjon (internskämt) Caroline Nord, våra minnen är de bästa.
 ♥

Heje. Dricker te och lyssnar på Regina Spector. Borde plugga.

Istället sitter jag och funderar på vad som skall göras under det väntade sportlovet nästa vecka: Fotografera, ha det allmänt mysigt med vänner, klinka gitarr (inte för att jag är bra på det eller så hehe), shoppa och byta sovrum plus renovera. Det kommer nog bli ganska så jättebra, det där.

Fortsättning på min såkallade deckarnovell. Om ni hunnit glömma bort de tidigare delarna så finns dessa i kategorin "Erikki skriver" på menyn.


Först nu verkade Edwin lägga märke till buffébordet och började traska dit för att ta för sig på en papptallrik. Ingrid såg genast ett gyllene tillfälle att avsluta konversationen med Yvonne och besvarade hennes snabba kram för att sedan följa sin makes exempel.

Hon funderade över varför Yvonne var på en klassfest som var avsedd för en klass som tog studenten långt senare än hennes egen, men så slogs hon av att hennes kusinbarn hade gått i Anders klass då det begett sig, Martin Eriksson. Mer känd som Majken, gissade Ingrid.

När hon hade lagt upp några kycklingben och lite avocadosallad på sin tallrik började hon ses sig om efter Edwin.

Efter vad som kändes som en evighet och en hink av svettdroppar såg hon en rödlätt kalufs tillsammans med en tunnhårig hjässa bakifrån. Edwin hade tydligen redan inlett ny konversation, och rödtotten var den hon befarat, Anders bästa skolkamrat (och den enda kamraten överhuvudtaget som hon visste om) i mellanstadiet.

Håkan Nilsberg.

Inte bara frisyren var den samma som då, de hundratals fräknarna tycktes sitta som fastklistrade på den porslinsbleka hyn och glasögonen satt där de alltid gjort på den något krokiga näsan.

Skillnaden var att hon nu fick blicka uppåt när hon tilltalade honom, vilket inte hade varit aktuellt sist de träffades.

Kvällen till ära var Håkan iklädd en lavendelblå skjorta instoppad i ett par manchester byxor och när han artigt sträckte fram sin hand emot henne så lade hon märke till en Rolex klocka på den vänstra armen. Ingrid kunde inte låta bli att fascineras av att den lilla tafatta och blyga tolvåringen hade vuxit upp till en medelålders man som dessutom förde sig med en självklar säkerhet i den dova rösten.

När han ställde den obligatoriska frågan, den fråga som Ingrid fruktade vid alla sorters sociala tillställningar, såg han uppriktigt intresserad ut och för en gång skull bestämde sig Ingrid för att inte bortförklara sitt mentala tillstånd.

"Det är..."

Hon tystnade, förvånad över sin plötsliga ärlighet.

Någonting i Håkans mörka ögon visade att han förstod.

Edwin bad istället Håkan berätta lite om hur hans liv såg ut numera, och entusiasmen gick nästan att ta på när Håkan berättade om sitt företag inom pappersindustrin och hans familj; en fru som han presenterade som Marika när en blond kvinna kom fram och ställde sig vid hans sida, och Ingrid lade nu märke till två små pojkar som sprang runt i lokalen. Det sved till i Ingrid när hon mötte den äldste pojkens isblåa ögon och hon noterade att han hade ärvts sin mors vitblonda hår. Hur skulle hon inte ha kunnat lägga märke till det?

Hon avbröts i sina dystra tankar när Håkans fru (som Ingrid redan glömt bort namnet på) plötsligt utbrast:

"Det vore ju jättetrevligt om ni kanske ville komma förbi på middag någon kväll, eller vad säger ni?"

Edwin tackade muntert ja utan att ens kasta så mycket som en blick på sin fru.

Deras bekantskapskrets hade tunnats ut med åren och hon visste att Edwin saknade deras forna sociala liv mer än hon själv.

Barnen började bli kinkiga och familjen bestämde sig för att dra sig hemåt, och Ingrid tog emot familjens telefonnummer på en pappersservett med darriga fingrar.

Håkan verkade inte särskilt nöjd med överenskommelsen om att ses igen, men Ingrid teg.

Foto: Carro ♥

Idag köpte jag min efterlängtade MC-jacka i fejkskinn. Detaljerna är silver även om det inte ser ut så på bilden för er som vill veta. Den är alldeles perfekt!

På kvällen gick jag och några fina vänner på bio och åt vegetarisk tacos. I taket lyser stjärnorna var filmen. Lite synd att det bara satt tjejer i salongen, tänk vad det resterande könet missar...

Jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film. Den kändes. Längst där inne. Jag tror inte att en enda person i biosalongen inte kunde relatera till egna upplevelser under filmens gång, oavsett vad det skulle kunna vara.
Se den om du inte redan gjort det.

Februari 09 går ut på att...

- Längta, längta, längta till vårens ankomst.
- Dregla, sucka, dregla över alla vackra vårkläder samt skor.
- Gå på den första konfirmationsträffen, YÄY
- Fira världensbästaunderbarasteknäppaste Carro på femtonårsdagen, hjärta.
- Ha sportlov
- Fundera på huruvida man ska tona håret rött eller inte (ska jag?)
- Krama sönder Anna bara för att hon är så äckligt söt.

Pysspånosen

Hei.
Kom att tänka på en sak (lilla Annas förtjänst).

Jag har väldigt nice vänner. Kanske är det så att man inte tänker på det tillräckligt ofta? Jag vet inte. Men hur som helst;
Ta åt er, ni vet vilka. Ni gör min dag och jag älskar er. Inget nytt, men jag behövde uppenbarligen skriva ner tankarna.

Vad vore jag utan er? Ni som får mig att skratta, lyssnar när jag behöver prata, står ut med mina muppryck och allt sådant. Det ni gör för mig, försöker jag göra för er. Och det ska jag bli ännu bättre på har jag bestämt.

Godnatt