Musiken hördes ända ut på gården där Saaben nu svängde in. Ingrid rättade till sina nylonstrumpbyxor och kastade en tafatt blick i fickspegeln. Hennes ansikte var utmärglat av sorg och rynkorna hade nu börjat göra sig rejält hemmastadda i det bleka ansiktet.

"Edwin, är du säker på att det här är en bra idé?" frågade hon osäkert.

"Oroa dig inte älskling, vi ska bara ställa några frågor" svarade hennes man och bromsade in.

Han vände sig om och såg på henne med en varm blick. Han hade alltid varit den stabila av de två och hon fylldes av en djup tacksamhet över att ha honom kvar efter alla svåra år.

©

Vill ni läsa alla novelldelar som lagt ut hittills så klicka på kategorin "Erikki skriver" i menyn.

Tittatittatitta! Har velat ha ett par lurar sjukt länge nu och på julafton blev dom äntligen mina. Nääce var ordet. Imorgon ska jag leka med Amanda panda, blir nog kul. T-shirt store, här kommer vi.

Precis när hon fimpat cigarretten i en askkopp i vardagsrummet hördes ett klick i låset och en man äntrade hallen iklädd en täckjacka och blåjeans.

Han verkade uppspelt över något, men Ingrid var för trött för att ens hälsa.

"Åh, hej älskling", mumlade han när han fick syn på henne.

När han sparkat av sig kängorna gick han fram och gav henne en snabb kyss på hjässan.

"Hej" sade Ingrid stelt till svar och hoppades att han inte skulle ta någon notis till att hon inte orkat dammsuga lägenheten denna fredag heller.

"Jag måste prata med dig om en sak..."

"Vi behöver handla", avbröt Ingrid.

"Åh, visst..." hennes man blev något överrumplad över hennes plötsliga påhopp, men hämtade sig snabbt.

"Det har kommit en inbjudan till något, titta." han sträckte fram ett litet kuvert och Ingrid tog emot det. Det var längesedan hon höll i ett brev. I och med ett nytt millenniums ankomst verkade sådana små gester anses som smått antika. Men Ingrid gillade brev. Hon lät tummen glida över den släta ytan och studerade motivet på frimärket noga innan hon med trevande fingrar öppnade det.

"Klassfest?" ekade hon efter att ha ögnat igenom det bifogade pappret.

Hennes man sa inget, utan tog istället upp något annat ur kuvertet.

Hon betraktade hans gamla klockur som vilade i hans bastanta hand under tystnad, förmådde inte sig inte att göra något annat. Mässingen blänkte inte som sist, då hennes son hoppat upp och ner av lycka över sin fars gåva.

Minnena vällde upp över Ingrid men hon trotsade sina tårkanaler och svalde. Det hjälpte inte att gråta, det visste hon.

"Brevet har ingen avsändare" sade hennes man med eftertryck.

Denna lilla smurf är dundersnel tycker jag. Fick en pinoccio tröja och ett body butter av henne i julklapp!
Förresten så har min Nikodemus fått en tvillingsyster, Nikita haha. Det är Carros nya nikonD60 som hon fick i julklapp, skoj tycker jag. Så nu har vi likadana hihi.

O sedan så vill jag bara tillägga att jag har gått och kärat ner mig i mitt stativ. Och upptäckt en ny fotovägg i mitt rum, yeye!
Nu ska jag krypa ner i sängen, antingen titta på scrubs eller läsa min nya roman. Pussen!

Tagen av Annis Pannis  ♥

Idag ska jag till stan (igen!) för att retunera en sak, och så har jag sett en alldeles underbar spetsbody som ju är värt ett försök. Billig var den också så om den passar slår jag nog till, en liten julklapp till mig själv typ.

Nu ska jag dricka lite grönt te och checka scrubs, jag är lite besatt av program som det. Hehe. 
See ya later aligators!

Ingrid Jansson körde in nyckeln i låset och öppnade dörren till den lilla ettan med ett simpelt klick i gångjärnen. Hon drog av sig skinnstövlarna med omsorg och stapplade sedan in i köket med en lätt suck. Öppnade kylskåpet och synade innehållet; En tub kaviar, lingonsylt, en skvätt lättmjölk och ett ekonomipack äppeljuice. Hon drack en klunk direkt ur paketet och satte sig sedan i vardagsrummet och slog på TV:n. Fastnade som vanligt för TV:shops manipulation, denna gång i form av vad som sade sig vara en fantastisk dammsugare.

Efter vad som kanske var tio minuter greppade Ingrid cigarrettpaketet som legat på soffbordet och gick ut på balkongen, fiskade upp tändaren ur fickan och drog sedan några djupa bloss direkt efter varandra. Kände hur röken smekte lungorna, och så ut igen. Hon darrade något på fingrarna, inte bara av kylan. Det var alltid värst om vintern; Snön påminde henne om hans vitblonda, ostyriga hår och de isblå ögonen som aldrig hann se mer än de välkända trakterna omkring honom.

På ren impuls tryckte hon ner dörrhandtaget.

Nu var hon halvvägs. Halvvägs in i det förflutna, in i det som hon egentligen aldrig lämnat.

Steget in i sin sons forna sovrum var det största hon tagit på många år.

Det såg likadant ut som när hon sist kysste sin pojke god natt i resårsängen intill väggen för tjugo år sedan. Bortsett från en liten detalj. Det fanns inte längre någon att ömt kyssa god natt på kinden, inte längre någon att betrakta när personen ifråga försjunkit i djup sömn.

Men så upptäckte Ingrid att golvet var täckt av något som såg ut att vara foton.

Av ren nervositet slickade hon sig om läpparna. Det smakade salt.

Bilderna pryddes av personer som varit en del av livet innan det hände. Innan Ingrid blev sjukskriven, när hennes make fortfarande jobbade på polisstationen. När rummet hon stod i inte var täckt av foton. Då hennes man aldrig behövde grubbla på huruvida deras son tagit bussen in till torget den där ödesdigra dagen, eller hade han bara gått vilse i skogen för att sedan aldrig återvända? Ingen visste. Utredarna hade inget att gå på, hade de förkunnat klart och tydligt. Ändå hade hennes man inte kunnat släppa det. Ingrid hade sett det, i hans ögon och hur de tunna rynkorna sjunkit in än mer i hans bleka hud.

Men å andra sidan förmådde inte Ingrid sig att klandra honom, då hon var väl medveten om att det inte fanns någon fysisk anledning till att hon själv var sjukskriven.

Hon synade alla foton, bild för bild. Såg sin gamla barndomsvän Yvonne Eriksson på förvånansvärt många. Deras vänskap hade dock runnit ut i sanden för många, många år sedan.

Då Ingrids värld lysts upp av en ny familjemedlem hade lyckan skuggats av att Yvonnes telefonsamtal blev allt färre. Tillsist ringde det inte alls.

Ingrid noterade att det bara fanns en jämnårig till hennes son på bilderna. Kanske hade hon varit naiv när hon accepterat Hans förklaringar till alla blåmärken som Han regelbundet samlat på sig. Ingrid koncentrerade sig på att andas normalt.

Julkänslor, ni är mer än välkomna! Liksom, drygt två dagar kvar nu. Men idag kom litelitesnö i alla fall, yeye.
Imorgon blir det stan med lite skojigt folk så förmodligen hörs vi inte här förrn's på kvällen igen.
Püss (bara för att Amandas och mina tyska u:n är dom bästa)

Hillu på er! Har haft en mysig dag i stan med familjen och Lisa idag. Fick de blommiga, vackra monkiskorna som jag trånat så länge efter. Yey! Och så fyndade jag en en alldeles underbar, svart sidenrosett på Beyond.
Fick också söta örängen och urfint armband av Lisa som hon gjort själv i tidig julklapp, ni får nog snart se något av det snart. Nu till dagens händelser:

- Jag och Lisa var inne på Monki och diskuterade julklapp till Paulina. Vem tittade då ut genom ett provrum intill oss? Jo, Pau såklart. Hur stor är chansen liksom

- Vi såg en hundvalp som var så söt att jag nästan började gråta. Oh, vad jag vill ha en vovve.

©

Denna afton är jag sjukt glad av några olika anledningar:
1. Det är jullov!
2. Jag är nöjd med betygen (det är första gången jag får dom)
3. Mina vänner är alldeles underbara. Jag älskar er så himla mycket. Vore ingenting utan er ska ni veta.

PS. Som en liten detalj kan jag tillägga att jag såg två rådjur idag påväg hem til fina Frida. Hann inte ta upp kameran men fina var dom.

PS 2. Nu ska jag titta på scrubs. Satt ni vet liksom. Püss!

Jag gör en Flora och publicerar en egenskriven novell.

Prolog

1980, Norrland

Pojken gick med raska steg igenom den snötäckta skogen. Trots att hans vita gummistövlar var gulblekta av ålder och snoret rann ner på hans överläpp, så visste han att det här var en ny början. Kylan kändes dock mest som en bakgrunds melodi; i samklang med vindens vinande och granarnas vajande i den.

Kanske var Norrland vackert om vintern, men pojken visste inte säkert.

Det vita täcket hade alltid legat som en beskyddande hinna över marken så här års, liksom trädens alla grenar som tyngdes ner av vinterns kännetecken.

Pojken sköt undan dessa filosofiska tankar, sträckte en aning på sig när han påmindes om syftet med denna lilla utflykt. Det var dags nu, att äntligen lägga allt det svåra bakom sig.

Det visste han.

Han tog ett fast grepp om den långa halsduken och virade den ytterligare något varv kring halsen. Fortsatte att promenera genom skogen, distraherades av alla minnen som den givit honom.

Där var den. Tvillingbjörken.

Pojken satte sig tillrätta mellan de sammanväxta träden, i klyvningen. Väntade.

Efter vad som var kanske en minut eller två (han visste inte riktigt säkert; faderns klockur i mässing låg tryggt förvarat i täckjackans enda innerfack och så skulle det förbli) så började det snöa. Pojken stack ut tungan och började jakten på snöflingor, en sysselsättning han nog aldrig skulle komma att växa ifrån.

Plötsligt hördes pubertala röster och skratt en bit bort, och pojken stängde genast munnen för att rätta till den hemstickade mössan. Sedan vände han sig om och såg en klunga storvuxna ungdomar och en handfull jämnåriga närma sig. Där stod hon, flickan med stort F. De korpsvarta lockarna ramade in hennes runda ansikte och bakom den stora halsduken skymtade han hennes skära amorbåge med det lilla födelsemärket strax ovanför. Det som Anders tyckte så mycket om.

"Anders!" Ropade en av ungdomarna. "Så du kom i alla fall".

Pojken nickade ivrigt, var för uppspelt för att forma klena läten till ord.

Nu stod de alla framför honom, som så många gånger förr.

Skillnaden var att gängets frontfigur, Majken, nu kastade en blick som var omöjlig att tolka, kanske skymtade Anders en smula samförstånd i det hasselnötsfärgade ögonen.

Tydliga budskap brukade vanligtvis vara ledarens melodi.

Han borrade in blicken så långt in i Anders att han nästan blev lite yr.

"Anders Jansson... är du bra på att åka skridskor?

©

Knarkar te och checkar dumburken. Senare ska jag titta på idol (inget stort fan, men det är ju faktiskt final ikväll) med några kåmpisar.
Nu: vegetarisk tacos!

Någon önskade att jag skulle berätta lite om mig själv, så here you go:

Anna Erika Filipsdotter Ingelsson, det är jag det. Född den tjugonde april nittonhundranittiofyra. Bor en bit utanför huvudstaden och hyser stor kärlek till den bästa gräddglassen i universum; Ben & Jerry's hehe. På måndag har jag varit vegetarian i en månad (eller ja, fisk och skaldjur ingår faktiskt i min egna lilla tallriksmodell) och mina favoritprylar är systemkameran Nikodemus och min iPod Smilla. O yes, jag döper mina teknikprylar haha.
Älskar alltså att fota! Musik skulle jag inte heller kunna leva utan...
På fritiden är jag med mina buddies och spelar teater, sjunger och sånt (musikalgrupp it is).
Har en förkärlek till secondhand och skor och sedan så händer det att jag skrattar som en häst, fast mina vänner kallar mig Räkan.

Tror det var allt som är värt att veta om mig hehe.

Tagen i våras av Paulina.

Sen, tråkig uppdatering. Så blir det när man sover till kvart över ett och har en fysikbok som kräver all uppmärksamhet.
Filåt.

Långslutartiddådetfortfarandevarhöst.

Vill bara gå och lägga mig. Orkar inte vara effektiv. Så får det nog bli, godnatt.

Bild från i somras (Tagen av bäste Pau)

Ny design, var så trött på den gamla och ville ha något enkelt. Den kommer säkert justeras ytterligare när jag får tid till det. Men skolan tar all min tid just nu. Sitter med ett svenska arbete i skrivande stund!

Har noll inspiration just nu, känns som om bloggen gått och blivit tråkig. Så snälla ni, säg vad ni vill ha mer/mindre av!

Vill ni att jag ska göra en Flora och publicera alster jag skrivit? Mer outfits, eller andra pics?

Det skulle underlätta enormt för mig om ni säger vad ni vill se här i bloggen.
Släng in en komentar, det tar inte lång tid...

Apgammal bild (Innan Nikodemus tid), i brist på annat. Dagen har varit ganska händelselös faktiskt.
Men nu ska jag ta en promenad med kära Lisa och hennes systers söta hund hihi.
Sedan blir det som alltid på tisdagskvällar, Desperata Hemmafruar! Ciaoo

Ska nu sticka till musikalen, tjo!