"Vad gör ni nu nuförtiden då?" sa Yvonne muntert, men Ingrid ifrågasatte hennes egentliga intresse.

"Edwin är nypensionerad och jag frilansar lite hemifrån ibland bara" svarade Ingrid samtidigt som hon viftade med sin vinterbleka högerhand i luften, som i ett försök att avstyra en vidare diskussion. Hon ville inte berätta att frilansningen gick ut på att städa lägenheten (när orken fanns vilket inte var alltför ofta), glo på Tv-shop och plocka undan disken.

Yvonne verkade inte ta någon notis till Ingrids hackiga svar utan vände sig istället till hennes make.

"Ja det var väl ändå på tiden, Edwin!" skrockade Yvonne.

Edwin var dryga sextiosju och arbetet på traktens lilla polisstation började bli för tungt- Till hans djupa missnöje.

Han flinade lite generat men sa ingenting.

"Hur ser det ut för dig då? frågade Ingrid när tystnaden blev för obekväm. Genom byskvaller hade Ingrid hört att hennes forna väninna hade påbörjat en lyckad karriär som journalist.

"Tja, man vill ju inte låta självgod..." sade Yvonne med spelad blygsamhet.

"Men jag flyttar snart utomlands, en erkänd dagstidning vill ha mig som krönikör i ett år, och om det går bra så förlängs kontraktet."

Ingrid såg att hon ansträngde sig för att låta oberörd.

"Det är ju... alldeles fantastiskt Yvonne" sade Ingrid och pressade fram ett leende. Plötsligt slogs hon av tanken huruvida man kunde glömma bort hur man log eller inte.

Yvonne hade alltid varit den framgångsrika av de två, ända sedan barnsben.

Hon hade fått de snyggaste pojkarna under skoltiden, välsignats med ett välbärgat hem och exemplariska utgångsbetyg. Efter studenten tog hon ett sabbatsår för att sedan träffa en sådan där australiensare som man bara tror finns i postorder katalogen för badkläder. Tydligen hade han inte bara haft utseendet, utan även ekonomiska tillgångar i så pass stor utsträckning att de

flyttade till en herrgårdsliknande villa när de hade stadgat sig väl hemma i Sverige igen.

Det var en förälskelse utan dess like.

Ingrid däremot gifte sig vid ungefär samma tidpunkt med Edwin av ett annat skäl, några månader efter bröllopet hade deras son Anders fötts.

Man kunde inte lära sig att älska någon. Men man kunde lära sig att leva med sitt barns far.

Det hade Ingrid gjort nu. I många, många år.