"Under ytan" del 8


Alla tidigare delar av denna novell finns i kategorin "Erikki skriver" till höger i menyn.


Efter en stund kom en kvinna med lockigt, korpsvart hår och rådjursögon fram till Ingrid och hennes man. En kvinna som Ingrid inte riktigt kände igen.

"Hej..." sade hon med tvekan i rösten.

"Är det möjligtvis Anders föräldrar jag talar med?"

Ingrid ryckte till när hon hörde namnet, det var så länge sedan någon uttalat det i hennes närhet.

Hon hörde Edwins tillkännagivande röst och nu upptäckte hon att furugolvets trämönster bildade olika figurer i golvet. Det påminde henne om alla det gånger hon legat i gräset och försökt tyda molnens mönster samtidigt som hon hade varit tvungen att försäkra sin son om att himlen aldrig skulle falla ner över dem. Att Håkan skulle få alla hans seriekort om det skulle hända honom något på något annat vis. Bara utifall att.

Dessa minnen gjorde Ingrid om möjligt ännu mer nervös och hon ansträngde sig för att låta stadig på rösten när hon frågade:

"Och vad heter du?"

Rådjursögonen tittade på henne och presenterade sig som Jasmine Karlsson, en gammal klasskamrat till deras son. Sedan firade hon av ett något osäkert leende som blottade alla de skinande vita tandfasaderna.

Tystnaden gick nästan att ta på, då Edwin verkade ha tröttnat på kallprat och utbrast:

"Vart var du någonstans?"

Jasmines ögon blev om möjligt ännu större.

"Nu förstår jag inte riktigt vad du menar"

"När det hände."

Det blev tyst igen. Edwin öppnade munnen för att säga något, då Jasmine bestämde sig för att tala.

"Jag... Jag kommer inte ihåg så mycket, men jag var nog i min fars butik den dagen."

Ingrid kom nu ihåg att Jasmines familj hade en konfektyr butik som var föga känd i trakten då det begav sig, även Anders hade flitigt kilat dit direkt efter varje veckopengsutdelning.

Ingrid hade alltid misstänkt att det inte bara varit sötsakerna som lockat honom.

"Talade ni något i skolan om honom, efteråt?" Edwin gav sig inte.

"Jo... nog gjorde vi det"

Ingrid anade tvekan i den ljusa rösten.

"Men det är så längesedan nu" tillade hon snabbt samtidigt som hon flackade en aning med blicken.

"Självfallet. Slå en signal om du kommer på något som du minns från den där dagen bara" sa Edwin och skrev ner sitt mobilnummer på en pappersbit utriven ur sin almanacka.

"Det vore skönt... att få ett avslut på det här".


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0