Inatt är en sådan natt, då hon tänker. Då tankarna far runt under det askblonda håret mer än vad som egentligen är hälsosamt för en flicka som hon.
För hon är inte vilken flicka som helst, nej. Men ändå så är hon kanske det.

Synen hon möter i spegeln är alldaglig. De lite för små ögonen är isblå som havet en blåsig vinterdag och födelsemärket på hakan tyder på att hon trots allt levt början på ett liv. De okyssta läpparna är bleka, nästan hudfärgade och håret hänger i stripor och ramar in det runda, fortfarande lite barnsliga ansiktet.

Hon plockar fram sin gitarr och spelar de få ackord hon kan. För det är som så, att flickan inte är särdeles bra på något särskilt här i världen. Inte för att det är så, att hon inte skulle vilja vara bra på något finurligt på det mest häpnadsväckande vis eller åtminstone få göra något bestående intryck emellanåt.
Nej, men somliga är nog menade till saker som att fylla ut tomrom på torget där människorna går ärenden, att sitta i en lite för mjuk fåtölj på biografen och hålla andan när det är spännande bland människorna med popcorn och förälskelser, och att sitta i klassrummet och lyssna på invändningar och åsikter när man egentligen ritar förstrött i sitt skrivblock.

Ja, så är det nog.