Lekparkens klätterställning var hal och fuktig efter nattens nederbörd, men pojken tog ett stadigt tag om det första greppet och hävde sig upp. Han njöt av tyngdlösheten det gav honom. 
Nu fortsatte expeditionen: upp för nästa grepp med handen, foten mötte den första utbuktningen i träskivan. Och så nästa, och nästa. Till sin förvåning förvandlades hans klena andetag till ånga när de nådde världen utanför den taniga pojkkroppen.
Det började bli kallare om morgnarna nu. Tur att hans grovstickade mössa agerade värmande sällskap för det blekta håret på hans huvud.

Sommarlovet hade inte blivit som pojken hoppats, nej det hade det inte alls blivit. Visserligen hade det ju varit hans allra första sådant. Vad kunde man då förvänta sig, när allt kom omkring? Men han hade trott att det skulle bli en befrielse att få vara ensamma, Stenen och han.

Duns. Pojken reagerade knappt när han halkade på det högsta greppet och föll ner på det fuktiga gruset.  För pojken kände inte sådana saker längre.
Det enda han kände, det enda han älskade här i världen var Stenen.
Det kanske lät konstigt för andra, det insåg han ju. Men så kan det ju vara ibland. Att man älskar olika saker. Johan älskade Sofie för de pussades i kuddrummet varje fredag, mamma älskade syrran och syrran älskade pappa. Det gjorde inte pojken. Inte längre.

Pojken älskade Stenen. Mycket. Stenen lyssnade alltid, och retades aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Stenen bodde här. Det skulle pojken också göra när han blev stor.

Där gick de. De som älskade varandra men inte pojken.
De var många, men pojken hade stenen. Att kasta var inte särskilt svårt, det visste han. Stenen blev fuktig i hans handflata när han plockade upp den från sin plats. Höger om gungan bakom krusbärsbusken.
Där var Stenen trygg, det såg pojken till.

Johan hade ingen mössa på sig idag. Nu var de sådär hiskeligt nära. Men Stenen lugnade honom.