Fortsättning på min såkallade deckarnovell. Om ni hunnit glömma bort de tidigare delarna så finns dessa i kategorin "Erikki skriver" på menyn.


Först nu verkade Edwin lägga märke till buffébordet och började traska dit för att ta för sig på en papptallrik. Ingrid såg genast ett gyllene tillfälle att avsluta konversationen med Yvonne och besvarade hennes snabba kram för att sedan följa sin makes exempel.

Hon funderade över varför Yvonne var på en klassfest som var avsedd för en klass som tog studenten långt senare än hennes egen, men så slogs hon av att hennes kusinbarn hade gått i Anders klass då det begett sig, Martin Eriksson. Mer känd som Majken, gissade Ingrid.

När hon hade lagt upp några kycklingben och lite avocadosallad på sin tallrik började hon ses sig om efter Edwin.

Efter vad som kändes som en evighet och en hink av svettdroppar såg hon en rödlätt kalufs tillsammans med en tunnhårig hjässa bakifrån. Edwin hade tydligen redan inlett ny konversation, och rödtotten var den hon befarat, Anders bästa skolkamrat (och den enda kamraten överhuvudtaget som hon visste om) i mellanstadiet.

Håkan Nilsberg.

Inte bara frisyren var den samma som då, de hundratals fräknarna tycktes sitta som fastklistrade på den porslinsbleka hyn och glasögonen satt där de alltid gjort på den något krokiga näsan.

Skillnaden var att hon nu fick blicka uppåt när hon tilltalade honom, vilket inte hade varit aktuellt sist de träffades.

Kvällen till ära var Håkan iklädd en lavendelblå skjorta instoppad i ett par manchester byxor och när han artigt sträckte fram sin hand emot henne så lade hon märke till en Rolex klocka på den vänstra armen. Ingrid kunde inte låta bli att fascineras av att den lilla tafatta och blyga tolvåringen hade vuxit upp till en medelålders man som dessutom förde sig med en självklar säkerhet i den dova rösten.

När han ställde den obligatoriska frågan, den fråga som Ingrid fruktade vid alla sorters sociala tillställningar, såg han uppriktigt intresserad ut och för en gång skull bestämde sig Ingrid för att inte bortförklara sitt mentala tillstånd.

"Det är..."

Hon tystnade, förvånad över sin plötsliga ärlighet.

Någonting i Håkans mörka ögon visade att han förstod.

Edwin bad istället Håkan berätta lite om hur hans liv såg ut numera, och entusiasmen gick nästan att ta på när Håkan berättade om sitt företag inom pappersindustrin och hans familj; en fru som han presenterade som Marika när en blond kvinna kom fram och ställde sig vid hans sida, och Ingrid lade nu märke till två små pojkar som sprang runt i lokalen. Det sved till i Ingrid när hon mötte den äldste pojkens isblåa ögon och hon noterade att han hade ärvts sin mors vitblonda hår. Hur skulle hon inte ha kunnat lägga märke till det?

Hon avbröts i sina dystra tankar när Håkans fru (som Ingrid redan glömt bort namnet på) plötsligt utbrast:

"Det vore ju jättetrevligt om ni kanske ville komma förbi på middag någon kväll, eller vad säger ni?"

Edwin tackade muntert ja utan att ens kasta så mycket som en blick på sin fru.

Deras bekantskapskrets hade tunnats ut med åren och hon visste att Edwin saknade deras forna sociala liv mer än hon själv.

Barnen började bli kinkiga och familjen bestämde sig för att dra sig hemåt, och Ingrid tog emot familjens telefonnummer på en pappersservett med darriga fingrar.

Håkan verkade inte särskilt nöjd med överenskommelsen om att ses igen, men Ingrid teg.