"Under ytan" del 2

Norrland, nutid


Ingrid Jansson körde in nyckeln i låset och öppnade dörren till den lilla ettan med ett simpelt klick i gångjärnen. Hon drog av sig skinnstövlarna med omsorg och stapplade sedan in i köket med en lätt suck. Öppnade kylskåpet och synade innehållet; En tub kaviar, lingonsylt, en skvätt lättmjölk och ett ekonomipack äppeljuice. Hon drack en klunk direkt ur paketet och satte sig sedan i vardagsrummet och slog på TV:n. Fastnade som vanligt för TV:shops manipulation, denna gång i form av vad som sade sig vara en fantastisk dammsugare.

Efter vad som kanske var tio minuter greppade Ingrid cigarrettpaketet som legat på soffbordet och gick ut på balkongen, fiskade upp tändaren ur fickan och drog sedan några djupa bloss direkt efter varandra. Kände hur röken smekte lungorna, och så ut igen. Hon darrade något på fingrarna, inte bara av kylan. Det var alltid värst om vintern; Snön påminde henne om hans vitblonda, ostyriga hår och de isblå ögonen som aldrig hann se mer än de välkända trakterna omkring honom.




Kylan var alldeles för bitande för att man frivilligt skulle uthärda den, och Ingrid stapplade in i vardagsrummet igen. Fick syn på Dörren. Om man öppnade den öppnade man även Ingrids tårkanaler per automatik, det var hon väl medveten om.

På ren impuls tryckte hon ner dörrhandtaget.

Nu var hon halvvägs. Halvvägs in i det förflutna, in i det som hon egentligen aldrig lämnat.

Steget in i sin sons forna sovrum var det största hon tagit på många år.

Det såg likadant ut som när hon sist kysste sin pojke god natt i resårsängen intill väggen för tjugo år sedan. Bortsett från en liten detalj. Det fanns inte längre någon att ömt kyssa god natt på kinden, inte längre någon att betrakta när personen ifråga försjunkit i djup sömn.

Men så upptäckte Ingrid att golvet var täckt av något som såg ut att vara foton.

Av ren nervositet slickade hon sig om läpparna. Det smakade salt.

Bilderna pryddes av personer som varit en del av livet innan det hände. Innan Ingrid blev sjukskriven, när hennes make fortfarande jobbade på polisstationen. När rummet hon stod i inte var täckt av foton. Då hennes man aldrig behövde grubbla på huruvida deras son tagit bussen in till torget den där ödesdigra dagen, eller hade han bara gått vilse i skogen för att sedan aldrig återvända? Ingen visste. Utredarna hade inget att gå på, hade de förkunnat klart och tydligt. Ändå hade hennes man inte kunnat släppa det. Ingrid hade sett det, i hans ögon och hur de tunna rynkorna sjunkit in än mer i hans bleka hud.

Men å andra sidan förmådde inte Ingrid sig att klandra honom, då hon var väl medveten om att det inte fanns någon fysisk anledning till att hon själv var sjukskriven.

Hon synade alla foton, bild för bild. Såg sin gamla barndomsvän Yvonne Eriksson på förvånansvärt många. Deras vänskap hade dock runnit ut i sanden för många, många år sedan.

Då Ingrids värld lysts upp av en ny familjemedlem hade lyckan skuggats av att Yvonnes telefonsamtal blev allt färre. Tillsist ringde det inte alls.

Ingrid noterade att det bara fanns en jämnårig till hennes son på bilderna. Kanske hade hon varit naiv när hon accepterat Hans förklaringar till alla blåmärken som Han regelbundet samlat på sig. Ingrid koncentrerade sig på att andas normalt.


Kommentarer
Postat av: Mollie

Fett spännande. Den är väl inte slut där? :o

2008-12-22 @ 13:09:27
URL: http://pexs.blogg.se/
Postat av: hedvig

sjuukt bra erika

2008-12-22 @ 16:16:19
URL: http://tamigtillkarlek.webblogg.se/
Postat av: evelina

Åh, vill läsa mera!! Kram.

2008-12-22 @ 18:29:55
URL: http://evelinaas.devote.se
Postat av: alicia

fina bilder!

2008-12-22 @ 21:08:19
URL: http://sjuttiofem.blogg.se/
Postat av: johanna.

oo, fin bild!

2008-12-22 @ 23:23:40
URL: http://hape.blogg.se/
Postat av: Jasmine

sjukt bra, fortsättning tack (:

2008-12-23 @ 00:55:45
URL: http://jqsmine.blogg.se/
Postat av: cathrine

du måste skämta!? är det du som skrivit detta? det var ju sjukt bra! :D

2008-12-23 @ 23:52:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0